I hundra år trodde man att ingen kunde springa en engelsk mil under fyra minuter. 1954 gjorde en löpare det ändå. Inom några år gjorde dussintals andra samma sak. Med samma kroppar som redan fanns.
Det som förändrats var inte muskler eller lungor, utan vad man trodde var möjligt.
De flesta mål vi sätter är inte såna. De flesta mål är uppgifter. Något vi ska färdigställa, bocka av, lägga bakom oss. Vi känner en kort tillfredsställelse när de är klara – tills resten av listan med uppgifter gör sig påmind.
Men så hittar vi nästa dimension av mål. De griper tag i oss. De rör om. Vi märker det på att inspirationen rinner till från början – det känns i kroppen redan innan huvudet hinner förklara varför.
Det är den dimensionen av mål som förändrar oss redan på vägen dit. Inte för att målet är större eller svårare att nå. Utan för att det får oss att känna oss mer levande. De är ofta förankrade i något som funnits i oss länge.
Kanske är det skillnaden mellan att klara av en uppgift på listan – och att känna att vi samtidigt hittar nya kvaliteter djupt inom oss.
Vilka av dina mål flyttar din gräns för vad som är möjligt för dig?