Inspirationen som rinner till.
Impulsen att göra någonting roligt, något nytt eller annorlunda.
Viskningen inifrån. Förnimmelsen. En svag längtan, som morgonbrisen mot kinden, när vi öppnar dörren för att gå ut.
Precis, där är själen närvarande. Ögonblicket när vi är mellan två saker, när vi stannar upp för att skifta fokus, där finns dörren till själen. När sinnet är tomt från tankar.
Precis, där är själen närvarande.
Där är livet som mest närvarande.
Under så många år har jag haft tempo. Att göra-listan har varit lång med saker att göra, fixa, ta hand om och styra upp. Inspirationen har alltid funnits där, men jag har inte lyssnat inåt. Jag ska bara fixa det här, det här och det här, och… Sen ska jag lyssna på mig själv. Men listan har tagit mycket tid och energi och konsekvensen har blivit att jag har prioriterat bort det som är viktigt för mig själv på djupet. Man kan säga att självförverkligandet har blivit liggande i nedersta byrålådan.
Kombinationen med att jag haft svårt att koppla av, är lösningsorienterad, kreativ, med många idéer har också drivit på tempot.
För många år sedan hade jag en vändpunkt när jag cyklade omkull med cykeln och bröt ena nyckelbenet. Det var dag tre på semestern och det mesta för semestern var planerat och bokat. Riktigt jobbigt att stanna upp med en tvärnit, från att ha mycket tempo och energi till ingenting.
Signalerna att jag borde sänka tempot hade funnits där innan, men jag lyssnade inte. Det finns även andra tillfällen efteråt men de är inte lika omtumlande. Jag har märkt att ju mer fokuserad jag är desto mer tenderar signalerna falla bort.
Självklart är det okej att ha fart och tempo, men det gäller att vara i fas med den vi är på insidan. Att sätta sig bakom ratten i sitt eget liv, och anpassa farten efter landskapet.
Vad säger dina signaler?