Inspirationen som rinner till.
Impulsen att göra någonting roligt, något nytt eller annorlunda.
Viskningen inifrån. Förnimmelsen. En svag längtan, som morgonbrisen mot kinden, när vi öppnar dörren för att gå ut.
Precis, där är själen närvarande. I ögonblicket när vi är mellan två saker, när vi stannar upp för att skifta fokus – där finns dörren till själen. När sinnet är tomt från tankar, där är livet som mest närvarande.
Under många år levde jag i ett annat tempo. Min att göra-lista var lång, saker som skulle fixas, tas hand om och styras upp. Inspirationen fanns där, men jag lyssnade inte inåt. ”Jag ska bara fixa det här först… sen ska jag lyssna på mig själv”, tänkte jag. Men listan tog all min tid och energi. Konsekvensen blev att jag prioriterade bort det som var viktigt för mig själv på djupet. Man kan säga att självförverkligandet blev liggande i nedersta byrålådan.
Min kreativitet och drivkraft blev paradoxalt nog min största utmaning – jag hittade alltid nya lösningar och idéer som drev på tempot ännu mer. Vändpunkten kom sedan när jag cyklade omkull och bröt ena nyckelbenet. Det var tredje dagen på semestern, allt var planerat och bokat. Det blev en brutal tvärnit. Från högt tempo och full energi till… ingenting.
Signalerna hade funnits där långt innan, men jag hade inte stannat upp för att tolka dem. Jag har lärt mig att ju mer fokuserad jag är på ”görandet”, desto lättare är det att signalerna faller bort.
Självklart är det okej att ha fart och tempo, men det gäller att vara i fas med den vi är på insidan. Att sätta sig bakom ratten i sitt eget liv, och anpassa farten efter landskapet.
Vad säger dina signaler till dig just nu?
Stannar du upp tillräckligt ofta för att höra viskningen?